Aldrig i livet!

Om du frågat mig i februari 2021 om jag skulle kunna tänka mig att cykla över stock och sten, genom sumpblöt mark, på smala, trixiga stigar, smala spänger, på snö, is och genom tvära, hala kurvor så hade svaret varit: Aldrig i livet!!!

Jag testade att cykla sommaren 2020. Det var mer än något en kamp och jag var mest rädd hela tiden. Jag ville innerst inne inte cykla. Jag hade hjärnspöken deluxe och jag litade absolut inte på min egna förmåga. Cykling var farligt och ingen sport för mig...

Jag kämpade på, men sen tog hjärnspöken över på riktigt och orken tog slut. Jag tänkte att nu var det dags att lägga ner det här med att lära sig cykla på stig. Det var inte värt det. Jag orkade inte vara rädd och kämpa hela tiden.

Johan hade andra tankar och tänkte att en fatbike kunde nog göra damen lite gladare och få henne att uppleva mer trygghet på hojen.

Nyårsafton 2020 gjorde jag jungfruturen på min nya hoj, i Grövelsjön. Det var magiskt! Jag hade inte alls samma associationer till att ramla och skada mig med cykeln i snö, som jag hade på barmark. Det var fantastiskt före, breda, mjuka stigar med lite gupp efter skotrar. Första turen kunde knappast blivit bättre! 

Cykeln skulle brinna i helvetet!

Full av hopp cyklade vi sedan på liiiiite trixigare stigar och vips så befann jag mig i en ganska brant backe med hårt före, is på något ställe, och en sväng på det...

Det gick inte alls och jag tyckte att jag tappade fästet och gled av stigen rejält. Inget hände, jag höll balansen, men rädslan kom tillbaka och jag började kämpa igen. Den turen blev jag så arg och besviken att uppsynen av en åskmolnsarg Lilla My kunnat slänga sig i väggen!

Jag skulle A L D R I G mer cykla! Och hojen skulle brinna i helvetet!

Ultimata utmaningen i mental träning

Efter lite resonerande med mig själv och ett par veckors betänketid bestämde jag mig för att fortsätta. Det här skulle bli min ultimata utmaning i mental träning.

I mars 2021 bestämde jag mig för att cykla minst 1 gång i veckan. Och utslaget har det nog blivit ungefär så.

Det har verkligen varit en utmaning med en hel del känslostormar, men oj! vad det gett mig mycket! Jag har lärt mig andas, jag har lärt mig att lita på mig själv, att våga misslyckas och prova igen. Jag har vuxit hur mycket som helst på den här resan, jag fortsätter att växa och jag älskar det!

Och vilken utveckling cykelmässigt! Från att inte våga cykla stig alls till att på ca 8-9 månader faktiskt cykla över både stockar, rotmattor, brant utförs och halt underlag.

Cyklingen har gjort otroligt mycket för mig! Så tacksam att jag antog min egen utmaning och fortsatte cykla!

Hur gjorde jag det då? Hur gick den här mentala träningen till? Det kommer jag berätta mer om i ett senare blogginlägg!